SÅ är då sommarlovet officiellt överstökat. Har jobbat en vecka och både upplevt hisnande luftfärder och branta uppförsbackar! Jobb är jobb och ledigt är ledigt – inget konstigt med det! Vardag – var dag – varenda dag. Ordet låter så olika beroende på hur du uttalar det. I vardagens djungel krävs ett tight schema och en diger planering – jag är en fena på sånt! Planera mat, hämtning, träningar, jobb, andra jobb, skolaktiviteter osv. Men att behöva markera i sin kalender när man skall umgås med sina nära och kära eller sida vid sida med maken jämföra schema och pricka in förtrollade tidpunkter när vi kan ses, bara han och jag, innan hämtning av de tre fantastiska varelser vi lever med, då har det gått för långt.

Varje sommar drabbas jag av melankoli, de sista dagarna jag befinner mig i frihetens mecka – vår sommarstuga, långt från civilisation och måsten. Jag ställer mig frågan om meningen med livet, om vi bor på rätt ställe för att ge barnen det optimala förberedelserna för ett lyckligt liv. Det är också då jag bestämmer mig för att stryka alla sociala medier, gå ur Facebook, avsluta att blogga, sluta delge människor mina tankar och funderingar, satsa på de som verkligen betyder något och avsluta samtliga energislukande förbindelser, stänga av, trycka ctrl alt delete och börja om. Skissa på hela livskartan och välja rätt vägar – med tid, eftertanke och förnuft.

Men livet är inget skissblock, där jag likt all övrig vardagsplanering kan välja väg, förutbestämma scenarier, vara ute i god tid och maximera logistiken för bästa resultat. Det enda jag kan välja är att se livet från den ljusa sidan eller välja en tråkig, snårig och allt annat än livsbejakande resa. Senast igår pratade jag och en mycket nära vän om hur fantastiskt bra vi har det. Lätt tillbakalutad i en caféstol, med barnen springandes runt benen, i väntan på han jag älskar och med en amarettoboll och kaffe till livs var livet just då perfekt, utan parentes, men eller och.